Alvedondopad
Idag har jag klarat av dagen med hjälp av min gamla gode vän Alvedon. Den stora 1 grams varianten förstås. Hade jag ägt en termometer kan jag svära på att den hade visat feber imorse då jag vaknade. Jag svettades o frös om vartannat, huvudet bankade och jag kände mig allmänt orkeslös. Lite vila och en alvedon senare satt jag i bilen på väg till tandläkaren. Det här var inget vanligt skrapa mellan tänderna efter tandsten besök så detta ville jag absolut inte missa. Det här har jag ju väntat ett halvt liv på. Sagt o gjort, jag höll ut och satt där i tandläkarstolen och tyckte synd om mig själv då jag fick slipsmak i munnen. Men så illa kan det inte ha varit ändå för på den där 1,5 timmen jag satt där med hela munnen uppspärrad nickade jag till tre gånger. Tandläkaren hade aldrig varit med om att någon somnade till under detta förut så hon bara skrattade och tyckte det var bra att jag var avslappnad. Haha snarare utmattad.
Det var med lätta steg jag trippade ut därifrån och ner mot stan då jag var klar. Kändes inte allt lite bättre nu? Inte bankade huvudet som förut och visst var luften lite lättare att andas?
Var jag inte på bra humör innan så blev jag det då jag stötte in i ett gäng glada tjejer som bjöd med mig ut på lunch. Det blev god tacobuffé och två av mina pojkar gjorde oss också sällskap.
I bilen på vägen hem kände jag att jag kanske inte var så pigg ändå. Jag måste ha ridit på ångorna efter alvedonen eller ett lyckorus efter tandläkarbesöket för resten av dan har jag mått skit. Tur att man har så fina uppiggare här hemma.
