KÄRLEK - UPPFOSTRAN - ÅNGEST

Everyday / Permalink / 1



Idag har jag haft en lite halvdeppig dag. Jag började dagen bra med en långpromenad på 1,5 timme imorse men sedan då det var dags att hämta på dagis slog otillräckligheten till igen. Fick veta att dom ska fira påsk imorgon och att barnen får vara utklädd till påskkärringar om dom vill. Fan, skyndade hem och letade men hittade ingen sjal eller liknande Liam kan ha. Frågade runt men får inget napp i närheten. Jag får försöka fixa något enkelt här hemma, jag vill inte att han ska vara det enda barnet som inte är utklädd. Han ska inte behöva känna att han inte är som dom andra, att han inte passar in. Jag vet inte om 1,5 åringar tänker så men jag får ångest ibland och tänker bara sådana tankar.

Då det var dags att börja med middagen flippade barnen ur helt. Noel bara gnällde både då jag satt honom i gåstolen och då jag släppte ner honom på golvet. Liam bara rev i allt jag skulle ha i maten och då han klättrade upp på köksbänken för hundraelfte gången och petade på maten så tappade jag humöret. Jag måste ha varit för högljudd eller för hårdhänt då jag sa åt honom och lyfte ner honom på golvet för han såg chockat på mig med sin ledsna blick innan han började härja runt igen. Fan. Jag fällde en tår i tysthet och försökte fortsätte med middagen som om inget hade hänt.

Det här är den svåra biten med att vara förälder. Kärleksbiten är så lätt och självklar men uppfostringen är svår. Det är svårt att stå på sig och vara stark då ens barn slår och skriker. Det är svårt att inte bara ge honom det han vill ha så han blir tyst och glad. Det är svårt att stå fast vid sina regler då andra hela tiden ruckar på dom. Men nu vet jag ju att det inte funkar på det sättet, jag måste ha regler och jag måste stå för dom. Jag skulle ju aldrig tänka på att ge upp och ge efter för hans trots egentligen men visst tär det på psyket, visst är det jobbigt då det vissa dagar känns som om allt vi gör är att bråka. Men rätt vad det är så vänder humöret och han är världens finaste o goaste unge och då har man ju glömt trotsstunderna för längesedan.  

Lagom till sambon kom hem så var maten klar. Lyxade på det lite med pasta med fläskfilésås med bladspenat, soltorkade tomater och timjan. Jag brukar göra en liknande rätt med kyckling men idag provade jag en ny variant med kött och det blev mycket godare.
Efter middagen hade vi fikabesök i form av mina föräldrar och pojkarnas faster. Jag o Ante fick en liten påskpresent i form av påsköl, påskmust och 2 biobiljetter. Perfekt då vi använde upp våra sista biobiljetter då vi såg på farsan i lördags och det snart kommer många nya filmer vi vill se. 

Nu ska jag trösta mitt trasiga mammahjärta med lite choklad innan det är dags att gå och lägga sig.
Imorgon är en ny dag med nya chanser att vara en bättre människa/mamma/sambo/matte.

#1 - - Anonym:

Åh som jag känner igen mig i detta med uppfostran..

Det är så svårt när man verkligen vill ge och göra allt för sitt barn, men man vet även att man måste stå på sig och visa vart vissa gränser går...Det är jätte svårt:(



Men du ska veta att jag är riktigt imponerad av dig och ditt "jobb" som tvåbarnsmamma.

Jag själv börjar bli väääldigt nervös och funderar över hur faaasen jag ska få allt att gå ihop...:S



KRAM!

Till top