Räkna. Det är ett så laddat ord. Jag minns att Liam lärde sig rabbla till tio innan han fyllde 2 år. För det är väl ofta det det handlar om, att bara lära sig rabbla. I våras fick jag höra på förskolan att Noel är så matematisk. Vadå tänkte jag, han kan ju inte räkna, han kan inte ens säga en siffra. Men så fick jag se på videoinspelningar de hade på honom och visst satt han där och räknade. Han räknade barnen på samlingen och ärtorna på tallriken vid lunchen. Han la till och drog ifrån. Sommaren kom och gick och likaså hans 2-års dag men inte kunde han rabbla siffrorna för det. Däremot började han sortera och skapa ordning. Han började ställa upp alla leksaker i storleksordning eller efter färg. Den senaste månaden har han börjat räkna på fingrarna men då har det låtit såhär: "fyra fyra fyra fem". Men han vet iallafall att en hand ska bli fem för det slutar alltid på fem och före fem kommer fyra (flera gånger).
Igår fick han en clementin efter middagen och vart eftersom Andreas gav honom en klyfta så la han dem i en rad framför sig. Sedan räknade han, klart och tydligt. ETT, TVÅ, TRE, FYRA, FEM, SEX. Jag fick vända mig om och kolla om det var Liam som räknade men nej det var Noel. Sedan tog Liam sin clementin och la dem i en rad precis som Noel gjort och fortsatte räkna från 7 till 12. Kardinaltalsprincipen var det det så finns kallades va!? Att inte bara kunna rabbla siffrorna utan att förstå sambandet med mängden.
