Mamma på krigsstigen

/ Permalink / 3
Ja inte blir man förvånad då man läser i tidningarna om folk som nekats vård och inte tagits på allvar och skickats hem och avlidit eller fått allvarliga men pga detta. Innan barnen föddes hade jag inte haft så mycket kontakt med sjukvården. Något besök på vårdcentralen då man hade UVI osv men inget allvarligt. Då jag väntade Liam fick jag kraftiga smärtor i magen och blödde kraftigt två gånger, en gång i vecka 7 och en gång i vecka 9. Första gången ringde jag in till kvinnokliniken och fick som svar att det inte var någon mening att komma in för var det missfall så kunde de ändå inte göra något. Jag vet ju att det är så men vad är det för jäkla patientbemötande? Jag hade ju jätteont, var ung och orolig.
Då Liam var mindre och vi tillhörde en annan vårdcentral feldiagnotiserade de honom en gång. Inget allvarligt men han fick gå med onda öron ett par dagar i onödan i väntan på pencilin. Hur lång tid tar det att kolla i barnens öron? Jag trodde ögon, öra, hals var rutin vid hälsoundersökning eller det kanske bara är på Greys. Oftast tycker jag det slutar med att man får ställa sin egen diagnos om man vänder sig till vårdcentralen.

Ikväll åkte vi in med Noel igen eftersom han haft hög feber, varit ledsen och haft ont hela dagen. Jag har knappt fått tagit i honom för han har haft så ont. Den kvinnliga doktorn som tog emot honom hälsade knappt och kollade lite snabbt på ett sår som syntes i nacken och sa sedan att hon skulle skriva ut pencilin. Vi ville visa henne hela kroppen men det verkade hon inte ha tid eller intresse att kolla på. Nu är vi tillbaka till det där igen, hur kan man strunta i patienters oro? Hur lång tid extra hade det tagit för henne att titta på honom och stillat vår oro. Hon har ju ingen aning om hur pass utbrett det är bara genom att se ett sår i nacken.

Jag är medveten om att de här bilderna är mindre trevliga och jag blir själv illa berörd varje gång jag tar av honom kläderna därför lägger jag upp den här bilden som miniatyr så kan ni själva klicka upp den om ni vill annars slipper ni se det.
Doktorn såg det översta av de här såren som sticker upp ovanför tröjkanten men var alltså inte intresserad av att se märkena på resten av kroppen och det fanns ingen hjälp hon kunde ge oss mot hans smärta. Jag vet inte vad jag är mest... arg? irriterad? ledsen? Jag börjar förstå hur föräldrar till sjuka barn har det. Jag förstår att det tär på psyket, ens förhållande och hela familjen. Det är tröttsamt att måsta kämpa hela tiden och man ger aldrig upp då det gäller de man älskar. Imorgon ska vi banne mig få komma till barnkliniken och få hjälp med detta. Min son ska inte måsta gråta då han sätter sig på en stol, då han ska byta kläder eller då jag lyfter upp honom.




Varje gång jag tar av honom kläderna får jag hålla andan för att inte avslöja mig. Jag försöker verkligen att inte visa honom hur illa berörd jag blir men ikväll då jag såg de här nya såren fick jag panik. Det känns som om de äter upp hans hud. Blir infekterade vattkoppor verkligen såhär?
#1 - - Anonym:

Riktigt otäcka sår. Får du ingen hjälp på barnkliniken så ring Specialistläkarhuset. Har tagit det alternativet som sista utväg då man stått sig slätt inom landstinget. Dyr avgift men väl värd varenda krona. Underbart bemötande! Både av receptionister o läkare som tar sig tid o lyssnar o letar bot mot det onda!

Hoppas han blir bättre snabbt! Lycka till.

#2 - - My - Mamma till Alma:

men stackare! tycker ni ska åka in igen!!

#3 - - Emma:

Åh vad arg jag bli när jag läser detta! Att dem inte ta er på allvar.. huwa stackars liten. Tur att han har en toppenmamma som inte ger upp. Hoppas de löser sig för er i morgon <3

Till top