Allt det fula
Jag tänker alltmer på allt det fula, allt som stör. Jag känner inte igen det jag ser, känner inget lugn i de illa formade delarna. Varje pussel behöver en liten kantstött bit men då hela pusslet är skevt så ser det bara... hopplöst ut. Jag har blivit så duktig på att se det goda, det vackra i människor. Det är en börda också, en förbannelse. Som en tung klump som blivit fastgjuten på min rygg i ett försök att förhindra mig från att lägga den ifrån mig. Som om jag skulle kunna även om jag ville. Som om jag själv valde att vara den som var för snäll. Det går inte ihop med den andra bilden av mig, den som valde att hata för att det var det enda lämpliga att göra. Den bilden är det också ni som har skapat. För jag har låtit er.
Jag funderar på vad de där starka känslorna kommer ifrån. Jag vill gärna skylla dem på dig. Hatet och självföraktet. För visst vore det väl perfekt om man kunde lägga över allt som är jobbigt på en person? För det är ju det jag alltid har gjort, omedvetet. Först nu har jag insett att det inte alls handlar om dig. Det handlar om mig. Det var jag som alltid stannade istället för att gå. Vi är inte så olika ändå, du och jag. Jag vet inte om det borde ge mig sinnesro men det upprör mig bara ännu mer.
Ni som läser detta och letar mönster och försöker förstå kan sluta på en gång. Jag skriver inte detta för att bli förstådd, för att ge er något att prata om. För det finns inget att prata om, inget smaskigt skvaller att sprida vidare. Jag skriver detta för att ge er mina ord att själva tolka som ni vill. Det är inte helt lätt att lämna ifrån sig men jag gör det ändå.
Att komma till insikt med vissa saker är inte alltid så trevligt.men förmodligen.nyttigt och ett sätt att växa som person! Kramar om!