enigmatic
Tänkte jag skulle berätta lite om vad som sker just nu men jag lyckas inte få ihop det som jag vill. Jag tappar hela tiden bort mig, går vilse. Fastnar en stund i det engelska språket. Så vackert det är. Inte alltid innebörden av orden utan bara att uttala som de är. Limelight. Serenity. Peaceful. Exquisite. På tal om att tappa tråden. Det som händer har ingenting med engelskan att göra. Allt låter bara bättre på engelska. Vackrare, kraftfullare. I slutet av juni bestämde min läkare att den 17 augusti skulle jag vara frisk och börja jobba på halvtid igen. Något som hela tiden funnits med mig i bakhuvudet. Så jag struntade i alla frågetecken och började jobba den 17e som planerat. Fyra månader måste ju räcka att vara hemma, nu måste jag väl ändå vara frisk? 6 arbetsdagar höll jag ihop innan jag började gråta igen. Vadå börja gråta igen kanske ni tänker? Det här med att gråta är ju lite skuldbelagt och lite fult och det hatar jag. Att gråta och släppa ut känslor är hälsosamt. Men det här är något annat. Det här med att gråta okontrollerat, vart som helst och utan någon egentlig anledning. Och när du inte gråter så skriker du. För att folk inte förstår, för att dom inkräktar på din lilla bubbla, för att dom bara har krav och vill ha saker av dig. Sedan kommer panikångesten. Hyperventileringen och skakningarna. Varför är jag inte frisk än? Varför känns min kropp som bly? Varför fungerar och reagerar jag inte som vanligt?
Efter en nästan-krock på väg hem från jobbet och senare då jag körde vilse så insåg jag att jag måste dra i handbromsen. Pratade med min psykolog. Psykolog är ju ett helt fantastiskt påhitt. Jag förstår att det är så väl etablerat i USA. Någon som leder i cirklar, läser mellan rader, bekräftar och utmanar. Fantastiskt och något alla borde få prova på. Men för att hitta tillbaka till tråden. Nu kommer jag jobba mindre. Måste försöka lyssna på min kropp, måste försöka släppa taget, måste hitta tillbaka till glädjen igen. Utan alla måsten då förstås. Visst jag kan skratta om något är roligt, men den där livsglädjen och framtidsglädjen finns inte där. Det är kanske det mest skrämmande, den här likgiltigheten. Att inte kunna se någon mening, att inte se ljuset. Det som tenderar att vara det mest obekväma för folk att höra om. Men jag vägrar skämmas. Jag är inte utmattad och deprimerad utan jag har en utmattningsdepression. Det är en sjukdom, inte den jag är.