Våga vara rädd

Everyday / Permalink / 7
 
För någon vecka sedan kom syster med den här boken som hon fixat till mig. Den närmsta tiden blir Emma (författaren) min bästa vän. Hon är den enda som förstår det helvete jag går igenom. Jag ska visa er ett par exempel som är så fina. Kapitlet om återhämtning var särskilt känslosamt. Där skriver hon om stadiet som jag befinner mig i nu.
 
"När den värsta perioden av kaos är över, vanligtvis efter några veckor, är du fortfarande mycket påverkad av utmattningen. Vardagen fungerar inte som innan och du kan ha svårt med minnet, uppmärksamhet och planering. Det är vanligt att känna sig nedstämd och ha ångest. Vissa tänker på döden. Minsta lilla krav får systemet att varva upp på nytt, vilket kan vara mycket skrämmande."
 
Hon skriver också om ensamhet och relationer. Hon skriver om hur ensam hon känner sig fast hon har en man som stöttar till 110 procent och andra i sin närhet som verkligen ställer upp. Här rinner tårarna på mig när jag läser och jag känner mig lite avundsjuk på Emma. På ett sätt så känner jag att vi delar samma historia men ändå inte. Jag har ingen som bär in mig i sovrummet då jag är för trött för att gå, ingen som håller om mig då jag gråter otröstligt, ingen som hämtar barnen då jag inte orkar, ingen som är jag då jag inte orkar. 
 
Hur förklarar man för en 5- och 6-åring att deras mamma inte orkar? Hur mycket jag än försöker förklara så känns det bara som att dom behöver mig mer. Som att dom känner hur frånvarande jag är och gör allt för att få min uppmärksamhet. Jag förstår det men det är ändå så otroligt tröttsamt och ledsamt och jag får aldrig, aldrig återhämta mig. Mitt jobb pågår dygnet runt. Inte ens kvällarna är mina längre och på nätterna sviker sömnen mig.
 
Jag är rädd, orkeslös, ledsen och förbannad hela tiden. Jag ifrågasätter varenda val jag nånsin gjort, värderar varenda relation i sömmarna. Då lycka och glädje känns som något man sett på film så är det svårt att motivera sig till att fortsätta kämpa. Jag har länge motiverat mig med att göra det bästa för barnen och så länge barnen har det bra så har jag lyckats men nu känner jag inte ens att det funkar för att hålla mig flytande. Jag ser liksom inte längre något ljus i mörkret och ibland smyger dom där små hemska tankarna sig in. Tänk om alla skulle ha det bättre om inte jag fanns med i ekvationen. Jag vet att det är depressionen som visar sitt fula nylle men det är en skrämmande tanke. Att bara viilja försvinna. 
 
 
 

Wonder where did I go wrong?

Everyday / Permalink / 1
 
 
Saw the world turning in my sheets and once again I cannot sleep.
Walk out the door and up the street, look at the stars beneath my feet.
Remember rights that I did wrong, so here I go.
Hello, hello. There is no place I cannot go.
My mind is muddy but my heart is heavy. Does it show?
I lose the track that loses me, so here I go.
And so I sent some men to fight, and one came back at dead of night.
Said he'd seen my enemy. Said he looked just like me.
So I set out to cut myself and here I go.

I'm not calling for a second chance, I'm screaming at the top of my voice.
Give me reason but don't give me choice. 
'Cause I'll just make the same mistake again.
And maybe someday we will meet, and maybe talk and not just speak.
Don't buy the promises 'cause, there are no promises I keep.
And my reflection troubles me, so here I go.
 
Saw the world turning in my sheets and once again I cannot sleep.
Walk out the door and up the street.
Look at the stars. Look at the stars fall down.
And wonder where did I go wrong.
 
 
[James Blunt]

But first, tea.

Everyday / Permalink / 3
Söndag morgon. Hela huset är knäpptyst. Alla sover utom jag och kattorna. Jag sitter här med min obligatoriska kopp te och tänker på gårdagen. Sophia och Christians bröllopsdag. Jag tänker på hur annorlunda mitt liv ser ut jämfört med vad jag hade trott. Först ville jag inte ha barn, familj, volvo, villa. Jag ville ut och resa, ta motorcykelkörkort och göra karriär. Sedan hände saker, livet, jag mötte nya människor som skakade om och formade om, och plötsligt stod jag där med en liten bebis i famnen. Från den stunden önskade jag mig inget hellre än en stor familj i ett stort hus på landet och ett stort påkostat bröllop. Idag, nästan 7 år senare ser mina framtidsdrömmar annorlunda ut. Nu har jag inga, haha skämt o sido. Jag har en bekant som är 15 år äldre än mig  men vi befinner oss på samma plats i livet. Hon 45 och jag nästan 30. Barnen börjar bli hyfsat stora. Jag vill ut och resa och njuta av livet. Hus vet jag inte om det är något för mig och tanken på ett bröllop har jag glömt för länge sedan. Det känns inte ens bitterljuvt längre. Det är bara ingenting för mig, just nu. Mitt drömboende är en stor lägenhet i stan, kanske t.o.m i en annan, större stad. Stockholm kommer nog alltid dra. Det är mitt happyplace.
 
 
Till top