Vi måste prata om det som känns
Tydligen har jag börjat skriva nattliga inlägg nu också. Det blir så då man måste vara vaken och leta en innekatt som smitit ut mitt i natten (och varit borta fem timmar). Katten på bilden är oskyldig, hon skulle inte gå ut ens om man tvingade henne. Herren i fråga har nu krypit ner i någon av barnens varma sängar och kommer nog sova gott där resten av natten. Själv försöker jag lugna ner hjärtat så jag kan sova en stund innan jag måste lämna barnen på skolan om fyra timmar. Jag hade tänkt skriva mer men det får vara bra så. Klockan är trots allt mitt i natten och min hjärna har slutat fungera för länge sedan.
