Den här känslan som jag har är inte min
Vaknar kallsvettig med gråten i halsen. Igen. Klockan är halv åtta och barnen ska snart iväg på skolan men som tur är så är inte det mitt ansvar idag. När de andra har gett sig iväg och lägenheten badar i tystnad drar jag på mig morgonrocken och smyger upp. Katterna vaknar snabbt till liv och cirklar kring mina ben då jag sätter igång vattenkokaren. Trycket över bröstet gör sig påmint och jag får påminna mig själv om att det är ofarligt och att jag inte ska dö. Men det är svårt då andetagen är så tunga. När jag fått ner andningen igen så tar jag med mig min kopp te och sätter mig vid köksbordet. Jag vet varför kroppen protesterar och sviker. Om några dagar väntar det grekiska ölivet på oss och jag känner bara panik då jag tänker på det. Att jag måste packa, städa, tvätta och fixa. Så blir jag ännu mer arg och besviken på mig själv för det här är inte jag, inte mina känslor. Jag älskar ju att resa, packa och förbereda inför, komma bort och upptäcka nya platser. Men nu kan jag bara tänka när kommer jag kunna vila? Den här resan som vi har pratat om, planerat och längtat efter i två år är nu dränkt i någon slags ångestdimma och jag kommer att tänka på en av de vackraste sånger jag vet. Den här känslan som jag har är inte min. Den blev kvar, är den din?
