Under ytan

Everyday / Permalink / 0
 
Idag håller den där känslan av att inte ha något på att kväva mig. Jag försöker hålla mig distraherad, tänka att tankar inte är någon sanning, att det bara är i mitt huvud. Men sanningen är att jag får hjärtklappning bara jag tänker på mitt jobb. Allt är så förknippat med att misslyckas. Jag känner liksom att jag inte har någonting kvar, ingen självklar plats att komma tillbaka till, ingen som väntar på mig. Jag kommer på mig själv med att oroa mig för att vara för negativ i det jag skriver, att upprepa mig i mina inlägg. Men depressionen och utmattningen är konstant, hela tiden, utan pausknapp. Så jag tillåter mig själv att skriva. Det händer någonting när man skriver ner sina tankar eller berättar dem för någon. De blir lättare att hantera och se klart på. Lättare att jobba med. För det är det jag gör på kbt:n. Lär mig att hantera mina tankar.

Våra morgnar

Everyday / Permalink / 0
 Vi har en ny morgonrutin, Valle och jag. Vi kliver upp, sätter på vattenkokaren och går ut så han kan göra sina morgonbehov. Då både han och jag är frusna på morgonen blir stunden ute inte längre än nödvändigt. Sedan tar jag med mig min kopp te och så kryper jag ner i sängen igen. Då Valle är klar med sin frukost kommer han smygande och gör mig sällskap. Han har nyss lärt sig att hoppa upp i sängen själv. Helst ligger han på min axel och borrar in nosen under min haka. Perfekt avstånd så jag bara kan borra in näsan i hans päls.

Man kan inte vara sjukskriven från mammarollen

Everyday / Permalink / 1
 
Man kan vara hur trött och slut som helst, sjukskriven för både utmattning och depression men det finns vissa saker som man aldrig kan vara för sjuk för, som att vara mamma t.ex. Man kan inte vara sjukskriven från mammarollen. Ens barn behöver en mer eller mindre alla dagar i veckan. Just nu behöver min äldsta son mig väldigt mycket. Det har varit en skakig skolstart med många kaotiska morgnar, massa tårar och alldeles för hög sjukfrånvaro då jag vissa dagar helt enkelt inte fått iväg honom på skolan. Frustrationen är stor då vi kom så långt förra terminen och nu har fått börja om på noll igen. Jag känner mig så maktlös, ledsen och helt slut. 
Till top