heynoli.

Här är vår lilla kämpe som nu hunnit bli över en vecka gammal. Äntligen känner jag att jag vågar börja pusta ut. Nu måste han väl ändå klara sig? Det känns som att han dubblerats i storlek på den här veckan och Lo vakar över honom som en hök. Notera att jag skriver han numera. Detta är inte hugget i sten ännu men enligt mitt, inte jättetränade öga, ser det ut som en hane. Hans dagar består fortfarande mest av att äta och sova men nu söker han sig till ens hand om man sticker fram den mot honom. Mest imponerad är jag över mamman Lo som är så grym på att sköta allt. Det är så häftigt att se hur naturen fungerar.