Våga vara rädd
För någon vecka sedan kom syster med den här boken som hon fixat till mig. Den närmsta tiden blir Emma (författaren) min bästa vän. Hon är den enda som förstår det helvete jag går igenom. Jag ska visa er ett par exempel som är så fina. Kapitlet om återhämtning var särskilt känslosamt. Där skriver hon om stadiet som jag befinner mig i nu.
"När den värsta perioden av kaos är över, vanligtvis efter några veckor, är du fortfarande mycket påverkad av utmattningen. Vardagen fungerar inte som innan och du kan ha svårt med minnet, uppmärksamhet och planering. Det är vanligt att känna sig nedstämd och ha ångest. Vissa tänker på döden. Minsta lilla krav får systemet att varva upp på nytt, vilket kan vara mycket skrämmande."
Hon skriver också om ensamhet och relationer. Hon skriver om hur ensam hon känner sig fast hon har en man som stöttar till 110 procent och andra i sin närhet som verkligen ställer upp. Här rinner tårarna på mig när jag läser och jag känner mig lite avundsjuk på Emma. På ett sätt så känner jag att vi delar samma historia men ändå inte. Jag har ingen som bär in mig i sovrummet då jag är för trött för att gå, ingen som håller om mig då jag gråter otröstligt, ingen som hämtar barnen då jag inte orkar, ingen som är jag då jag inte orkar.
Hur förklarar man för en 5- och 6-åring att deras mamma inte orkar? Hur mycket jag än försöker förklara så känns det bara som att dom behöver mig mer. Som att dom känner hur frånvarande jag är och gör allt för att få min uppmärksamhet. Jag förstår det men det är ändå så otroligt tröttsamt och ledsamt och jag får aldrig, aldrig återhämta mig. Mitt jobb pågår dygnet runt. Inte ens kvällarna är mina längre och på nätterna sviker sömnen mig.
Jag är rädd, orkeslös, ledsen och förbannad hela tiden. Jag ifrågasätter varenda val jag nånsin gjort, värderar varenda relation i sömmarna. Då lycka och glädje känns som något man sett på film så är det svårt att motivera sig till att fortsätta kämpa. Jag har länge motiverat mig med att göra det bästa för barnen och så länge barnen har det bra så har jag lyckats men nu känner jag inte ens att det funkar för att hålla mig flytande. Jag ser liksom inte längre något ljus i mörkret och ibland smyger dom där små hemska tankarna sig in. Tänk om alla skulle ha det bättre om inte jag fanns med i ekvationen. Jag vet att det är depressionen som visar sitt fula nylle men det är en skrämmande tanke. Att bara viilja försvinna.