30 liv i veckan
Jag klarade det. Jag överlevde även denna dag. Även om det idag var väldigt tungt att lämna sängen så gjorde jag det. Klev upp, klädde på mig, fixade frukost och såg på då barnen spelade tevespel. Kramade om och skrattade åt skämten. Men sedan blev jag kvar i soffan då de gick ut med vänner. Ingen teve, ingen mobil utan bara jag. Jag önskar jag kunde förklara och sätta ord på den där känslan när kroppen blir så tung, så tung att det känns som en omöjlighet att röra den. Jag såg på dokumentären 30 liv i veckan på svtplay igår kväll och en av deltagarna där sa det så fint. Att vara deprimerad handlar inte om att vilja dö, det handlar om att varje dag kämpa för att överleva. Jag ser inte mig själv som svag utan som någon som kämpar med en sjukdom som få människor vet och förstår hur det är att leva med. Men jag kämpar, jag kämpar som bara den. Jag kämpar för att lista ut hur jag ska kunna leva och fungera i den här världen med de förutsättningar som jag har. Tidigare har jag famlat lite i mörkret, klamrat fast vid det jag känner igen och desperat letat efter någon slags lycka, någon känsla som jag känner igen. Saker som jag idag förstår att jag har gjort för att lindra min ångest. Det jag tror att jag vill komma fram till är att ni borde se den här dokumentären. Även om ni tänker att det här inte berör er, att ni eller någon i er närhet aldrig skulle begå självmord. Tänk då på detta:
· Att det i Sverige är fler människor som dör av självmord än i trafiken varje år.
· Att 70% av alla som tar självmord är pojkar och män (vi måste lära våra pojkar att visa och prata om känslor). · Att vi måste börja prata om psykisk ohälsa för att få bort skamstämpeln.
Jag kommer fortsätta att skriva om min psykiska ohälsa. För min egen skull och kanske, förhoppningsvis även för någon annans skull. För att jag vet att det är viktigt för mig att prata och skriva om det här. Något alternativ har aldrig funnits för mig och kanske har det hjälpt mig många gånger.
Hej, hittade din blogg av en ren slump när jag letade inspirationsbilder men så tacksam jag blev att den där fina bilden på kalkfärgen fick mig att komma in på din blogg ❤️ Du är så otroligt kreativ och har verkligen förmågan att fånga bild, ljus och miljö på ett jätte inspirerande sätt. När jag kom till detta inlägg snörpte det sig i magen. Dina bilder talar verkligen till en men detta inlägg talade rätt in i hjärtat på mig. Jag kämpar med varje dag för att överleva och har gjort till och från sedan jag var väldigt liten. Precis som du när man slår ett öga fort ser man inget av det i dina bilder utan dem förmedlar lycka men hur det ser ut bakom dem är det ingen som ser. Precis så känner har jag alltid blivit tolkad. Att allt ser ju så bra ut, du har väl det så bra.. Oförståendet av omgivning och när och kära. Att man istället blir tolkad som tråkig och motvillig fast man egentligen bara inte vet hur man ska ro dagen iland. Tack fina du, fast jag inte känner dig, att du talade rätt in i hjärtat till mig och satte än om möjligt ord på det jag känner och även förmedlade en icke anad känsla av förtvivlan, sorg, maktlöshet, orkeslöshet och tunghet i dina bilder. Dem talar bara det vackra. Kram till dig och tack ❤️