Ligger sömnlös, rastlös och vrider och vänder mig i sängen. Tankarna fladdrar fritt och jag försöker förgäves stoppa dem då de drar iväg. Tror jag måste börja med löpningen igen, det gav mig så mycket och lugnade min rastlösa själ.
Jag tänker på en gammal vän som kommit tillbaka in i mitt liv, på hur den här personens liv har sett ut och på hur olika beslut tog oss i olika riktningar i livet. Helst skulle jag bara vilja prata med den här personen en hel dag. Jag vill fortfarande förstå och vara en del av den här personens liv.
Sedan är det ett kommande kalas som ger mig ångest. Inbjudningar som blev klar i sista stund, ett datum som nästan krockade med ett annat kalas, förväntningarna på tårtan som jag inte lyckats fixa och alla mina andra paranoida tankar som är för utlämnande för att nämna här. Jag försöker tänka bort allting och behålla fokus på födelsedagsbarnet och tänker att det viktigaste är att han får sitt drömkalas. Att inte riktigt kunna ha full kontroll själv är väl det jobbigaste.
Ibland blir jag så trött på att känna. Kan man inte bara trycka på paus och slippa ha ångest över allt och alla? Vem har sagt att empati enbart är en styrka? Jag vet att min människosyn, mitt förhållningssätt och min empati är mina styrkor men de är också det som gör att jag reagerar på saker som andra kanske inte reflekterar över och som gör att jag bär andras smärta som min egen. Något nytt som jag har börjat med i min egna lilla terapi är att försöka utnyttja mina egenskaper. Vad har jag och hur kan jag dra nytta av det? Jag använder det när jag fotograferar och jag använder det när jag skriver. Trots allt så tar jag faktiskt små steg framåt, kan sätta ord på mina känslor och känner hur jag växer in i den roll jag blivit tilldelad.