heynoli.

Jag minns fortfarande Noels blick då vi satt i taxin på väg in till Manhattan och han sa de orden till mig. En 6-åring som helt plötsligt hade fått en helt annan verklighet att förhålla sig till. Jag minns också den där eftermiddagen i början av december då matkassen åkte i golvet och hela vår värld rasade samman efter ett telefonsamtal. Ett halvår har gått sedan dess. Vi har sörjt, begravt, gråtit och skrattat åt alla minnen. Man kommer en bit i sitt sorgearbete på 6 månader men allt kan rasa lika snabbt igen då man får de svar som man väntat på men bävat inför. Då alla ens värsta farhågor helt plötsligt blir sanning och gör allt så mycket svårare att acceptera. Då dom sanningar man tagit åt sig för att kunna gå vidare visar sig vara lögn. Då det plötsligt finns en miljon tänk om som hade kunnat förändra utgången, som hade kunnat göra att du fortfarande fanns här hos oss. Tre små barn hade kunnat ha sin farmor/mormor kvar. Fyra barn mellan 23-30 år hade fortfarande kunnat ha sin mamma här hos sig. Om sjukvården inte hade haft så långa väntetider, om du bara hade fått operera dig här i Sundsvall, om någon inte hade gjort ett misstag. Om allt bara hade varit annorlunda.